I arbeidet med merkevaren blir jeg ydmyk over hvor avhengig vi er av menneskene rundt meg - det er tross alt 45000 mennesker som fronter merkevaren til enhver tid. Hvordan skal jeg kunne påvirke alle disse menneskene? Det er ikke mulig. Men hvis jeg setter meg som mål å medvirke til at 3 personer ser med positive øyne på livet og til sitt arbeid hver dag, vil jeg nå 1095 personer i løpet av et år. Hvis alle de tre jeg snakker med igjen snakker med tre personer, som igjen snakker med 3 personer - da har vi hatt muligheten til positiv påvirkning av alle innbyggerne innen 3,5 år. Og vi planlegger jo ikke at en merkevare skal lykkes kun på kort sikt - men på lang sikt og med 2020 som målestokk. Jeg gleder meg over at snøballen er i ferd med å vokse seg stor - større skal den bli. Les Jan Gunnarsson sitt nyhetsbrev til inspirasjon.
Många bollar i luften
Det var första arbetsdagen efter en lång semester och hon var inte alls pigg på att börja jobba igen efter alla sköna och lata dagar på landet. Tanken att göra något helt annat av "det enda liv man har" hade jagat henne, även under denna ledighet. Men nu klev hon pliktskyldigt på bussen denna morgon och visade upp månadskortet.
"God morgon, är det dags att börja arbeta igen?", sa mannen bakom ratten med ett härligt leende.
"Ehh, ja nu är det dags", svarade hon förvånat.
"Tänk vilken lyx att ha ett arbete att gå till", fortsatte han när dörrarna stängdes. "Jo, det är väl det", hann hon säga innan hon lite paff gick några meter bakåt.
Hon satte sig bredvid en man i svart keps, som log och sa:
"Han är rätt härlig, vår chaufför".
"Verkligen, man blir ju riktigt glad när man möter en sån", sa hon.
"Så är det nog för de andra också", fortsatte kepsen.
"Du menar de som kliver på bussen?"
"Nej, jag tänkte mer på alla de som möter en sån som oss under en dag".
"Du menar så", sa hon och nickade jakande.
"Och hur ett leende eller en vänlig handling kan vara lika smittsamt som ett virus. Någon startar och snart påverkas allt och alla. Om man slänger en sten i en liten damm så kommer förr eller senare varenda droppe vatten i dammen att påverkas.
"Mmm, det har du rätt i".
"Och hur allt och alla hänger ihop. Jag brukar sitta här och tänka på hur många människor som gjort det möjligt för mig att kunna göra det. Alla som tillverkat bussen och sedan alla som byggt vägarna, det måste säkert vara miljoner med människor när man börjar räkna, så att du och jag kan åka några stationer, eller hur?"
"Ja", skrattade hon, "och drivmedlet och de som arbetar med planeringen så att rätt bus kommer till rätt ställe på någorlunda rätt tid, ja herregud det måste vara hur många som helst".
"Man blir lite ödmjukt tacksam, eller hur?", sa han.
Hon nickade.
En stund senare reste sig kepsmannen för att gå av.
"Glöm inte dammen, damen", skrattade han.
Resten av resan till arbetet tänkte hon på hur rätt han haft. Hon hade bara någon vecka tidigare sett ett experiment på TV där de satt 1000 golfbollar i lika många råttfällor och ställt de bredvid varandra i ett rum. Någon hade sedan slängt in en pingisboll, som startat en kedjereaktion, så att det efter bara några sekunder for bollar i hela rummet. Hur det ena gav det andra. Och att alla är en viktig del av helheten. Att alla kan starta något, som påverkar alla andra.
Hon gick inte av där bak som hon brukade utan tog vägen förbi chauffören.
"Tack för att du finns!"
Några minuter senare klev hon in genom dörren till sin arbetsplats och tänkte att nu jädrar ska det bli bollhav här.
